Deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn

Låt mig föreslå att vi tänker konstnärerna i utställningen som betraktare. De betraktar världen och konstverken kan vi föreställa oss som deras kommentarer, reaktioner eller som förslag på andra världar. Barbara Kozłowska (1940-2008) drog linjer på stränder över hela världen, från 1970-talet fram till sin bortgång 2008. Linjerna fyllde hon i med naturliga pigment och med kamera dokumenterade hon teckningarna i sanddynerna. Fotografierna bearbetades ytterligare med färgade pennor. Interventionerna och fotografierna gav hon namnet Borderline [Gränslinjen]. Fotografierna visar linjer som binder samman öst och väst. De har till och med en planetarisk räckvidd om fantasin låter dem fortsätta över hela jorden. Samtidigt är linjerna efemära och försvinner när tidvattnet höjs. Tidvattnet styrs som vi alla vet av månen och solens dragningskraft. Lotta Törnroth (f. 1981) vänder vår blick mot månen och binder samman jorden med en större kosmologi. Hon inledde sin fotografiserie Månsviten för att undfly budet om sin fars närstående död. Verket kan förstås som ett utslag av hopplöshet, samtidigt som det påminner om alla som genom tiderna blickat upp mot himlen av förundran och hoppfullhet över universum oändlighet. Simon Blanck (f. 1986) vänder vår blick mot Karelska näset, ett landområde som i dag tillhör Ryssland, men som tidigare var finskt. En plats som varit föremål för politiska strider genom tiderna. I videon Karelska näset, augusti får vi besöka poeterna Edith Södergran och Anna Achmatovas gravar. I videon färdas betraktaren i en bil framåt på slingriga vägar. Men sikten skyms av poetiska fragment, på svenska, finska och ryska, som vittnar om poeternas upptagenhet vid döden. Det är även fragment från Achmatovas poesi på skyltar, utplacerade i skogen runt Mörby Gård, som vi möter när vi vandrar runt i landskapet.

I Nisrine Boukharis (f. 1980) video An Act Without Words [En akt utan ord] bevittnar vi ett par händer som till en början verkar byta kruka på en krukväxt. Plantan tuktas mer och mer och till slut klipps rötter och stjälk av. Jorden töms på ett bord och borstas sedan helt sonika bort. Händelsen sker till tonerna av en speldosa, som skapar en märkbar kontrast. Den osentimentala akten lämnar fler frågor än svar. Boukhari själv har flytt från kriget i Syrien och har i sitt konstnärskap återkommit till hur erfarenheter kring flykt, exil, personliga kriser och chock manifesteras kroppsligt och mentalt. Hillside Projects (Emily Berry Mennerdahl f. 1980 och Jonas Böttern f. 1977) hanterar på sätt och vis också kriser och förluster, ofta med en lakonisk, svart humor. De har samlat alla tänkbara frågor om livets tillkortakommande i boken Again and Again We Ask These Questions [Om och om igen ställer vi oss dessa frågor]. Den som inte själv drabbats av livskriser kan här ta del av frågor som vanligtvis brukar uppstå vid en personlig kris och som ofta förblir obesvarade. Kan verket tänkas föreslå att det just är de obesvarade frågorna som vi måste lära oss att leva med och genom? Hillside Projects tar också med oss på en vandring i trakten runt Mörby Gård, där de vänder våra blickar och lyssnande både inåt och ut mot naturen.

Astrid Svangren (f. 1972), Éva Mag (f. 1979) och Ida Idaida (f. 1990) låter oss stanna upp på den plats vi befinner oss. Genom skulptur och installation skapar de rumsligheter, som laddas med en stark materiell närvaro. Svangren har arbetat fram sin installation på plats och förenar organiskt, upphittat material från Ornös natur, med klassiskt måleri. Färg, form, objekt och material skapar tillsammans en bild i tre dimensioner som kan beträdas. Mags figurer i lera är både på väg att byggas upp och på väg att brytas ner. I många år har hon format lera till olika kroppar och kroppsdelar. Nu har de bränts och glaserats och Magkänslan är lika groteska som förföriska. Idaidas storskaliga skulptur Autonomi närmast svävar ute på ängen som en förrädisk hägring vid horisonten. Med rödmålat trä och kedjor har hon skapat en skulptur som undflyr alla definitioner. Lika pampig som oroväckande, tonar den upp sig som en stor fråga. Den tycks fråga varje betraktare vad det är den egentligen tror sig se. Leif Elggrens måleriserie Svart: att måla mej själv tillbaka till gult utgår från den mänskliga synen. Eller snarare utgår han från en syn som försämrats på grund av förändringar i gula fläcken, vilket gör att konturer blir oskarpa. Sedan 1977 har Elggren intresserat sig för den svarta och gula färgen i kombinationer som han hittat på vägskyltar, tejper, mönster, symboler och ute i naturen. Det är kombinationer där färgerna ligger sida vid sida och skapar en tydlig kontrast som signalerar fara. Faror som skapats både av människan och faror i naturen, som getingens svartgula kropp. När Elggrens syn blev sämre började han experimentera med andra sorters möten mellan färgerna. Målningarna i utställningen visar svart färg som målats över med gul färg i tunna laserande lager och som därmed gradvis låter den gula färgen framträda visuellt. Synsinnet är högt värderat i vår tid, men i myterna framträder visa människor ofta som blinda. De har berövats sin syn för att uppnå inre vishet. Och talesättet har lärt oss att vi inte alltid ska tro på det vi ser, men oavsett detta, så insisterar de inbjudna konstnärerna på att betrakta världen och med deras blickar kan våra blickar förlängas.

Titel på utställningen är lånad från författaren och filmaren Marguerite Duras bok L'été 80 [Sommaren 80]. Sommaren 80 är en samling med tio krönikor som skrevs sommaren 1980. Innan de publicerades tillsammans i en bok gavs de ut av den franska tidningen Libération, som även var beställaren. Uppdraget var enkelt formulerat: skriv om det som intresserar dig och som inte dyker upp i det vanliga nyhetsflödet. Duras krönikor rymmer skarpa kommentarer om svälten i Uganda, om Afghanistan, som håller på att försvinna från världskartan, varvsarbetarnas strejk i polska Gdansk och oljefartygen vid hamnen i Antifer. Duras väver även in funderingar om vädret på den franska badorten hon befinner sig på när hon skriver. Vädret urartar i regn, stormar och hetta. Hon betraktar inte bara turisterna och kommenterar världsläget, utan hon iakttar även en grupp kollobarn och deras ledare som håller till på stranden nedanför hennes hus.

I krönikorna sammanflätas på ett intrikat sätt det lilla i vardagen med storpolitik, precis som det hänger ihop i självaste livet. Och precis så som livet är, väjer inte Duras för det smärtsamma utan hon blottlägger det. Hon uppehåller sig vid smärtpunkten och bejakar känslor som om hon begärde en annalkande apokalyps. I bejakandet av katastrofen finns en paradoxal lätthet, en befrielse. För när allting är över, kan inget mer hemskt hända. Då kan allt bara börja om. Och det cykliska och repetitiva är författarens yttersta modus. Duras ser händelser som utspelade sig 1938 upprepas i sommaren 1980. Vi kan se 1980 i 2022. Politik, maktmissbruk och våld återkommer på ett förödande sätt. Men även cykloner återkommer, som oavsett om de river upp havsbottnen bär på en förmildrande omständighet för att naturens våldsamhet också ställer tillrätta. Till skillnad mot det som människan orsakar.

I Sommaren 80 iakttar inte bara Duras sin omvärld, utan ett av barnen skiljer ut sig och blir föremål för en påhittad berättelse. Han ser och förnimmer existensens olidliga ovisshet. Och en ung ledare talar med hjälp av påhittade sagor med barnet om tillvarons våldsamma sidor. Den åldrande författaren, barnet och den unga kolloledaren ger läsaren olika sätt att förhålla sig till livet. Duras sätt att erbjuda ett flertal röster och betraktapositioner är även en central drivkraft bakom utställningen. Boken har fungerat som en sätt att tänka kring urval av konstnärer och verk. Den som läst boken Sommaren 80 kommer känna igen personer, händelser, väderfenomen och sättet att berätta med kraftfulla bilder. De som inte läst den kommer inte ha problem att navigera i utställningen, men kanske däremot kommer vilja läsa boken efteråt.

Konstnärerna i utställningen kommer från olika generationer, som spänner över fem decennier. De är huvudsakligen från Sverige, men även från länder i och utanför Europa.Utställningens läge på Mörby Gård på Ornö i Stockholms skärgård och närheten till Östersjön är inte slumpmässig. Med den vill jag skapa en närhet till en större geografi, politiska händelser, då som nu, och aktivera miljöfrågan. Precis som Duras talade om allt detta samtidigt, men lät det få utgöra parallella händelser, finns det från min sida ett insisterande på att gestalta komplexa saker på ett komplext vis. Olika röster, olika sorters uttryck och olika sätt att se på och gestalta tillvaron. I boken beskriver raden - deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn – barnen i boken. Den är vald till utställningstitel därför att den länkar samman ljus och mörker. Den beskriver konstverk som inte söker enkla svar utan som uppehåller sig i ett både och.

Camilla Larsson

Deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn
06.08 - 28.08.2022

Medverkande konstnärer
Barbara Kozłowska, Éva Mag, Astrid Svangren, Simon Blanck,
Lotta Törnroth, Nisrine Boukhari,Leif Elggren, Hillside Projects, Ida Idaida.